Kliniken upplevde svårigheter i att bedöma om patienterna med karies och parodontit, i rätt omfattning fick de sjukdomsförebyggande och sjukdomsbehandlande åtgärder som man hade som mål att ge. Man misstänkte att dessa åtgärder utfördes utan att de debiterades patienten. I och med detta synliggjordes inte insatserna, vilket försvårade den uppföljning man ville ha. För att synliggöra det hälsofrämjande och sjukdomsbehandlande arbetet skapades åtgärder med en symbolisk debitering vilka kopplades mot aktuella tillstånd samt en daganteckning. Denna förändring möjliggjorde också att det gick att redovisa behandling som utfördes på multisjuka patienter utan betungande ekonomisk belastning för dessa patienter.

Med hjälp av SKaPa valde man att mäta i vilken grad patienter som fått en reparativ åtgärd utförd på grund av karies också hade erhållit sjukdomsförebyggande eller sjukdomsbehandlande åtgärder. Man fann att andelen patienter som fått dessa behandlingar inom sex månader före/efter sin reparativa åtgärd ökade mellan år 2013 och 2015

En jämförelse mellan år 2013 och 2015 visade att patienter med karies i högre grad fick klinikbunden fluorbehandling 2015 jämfört med 2013. Patienterna med parodontit fick i större omfattning information och instruktion.

Kliniken anger att SKaPa underlättat klinikens verksamhetsutveckling och att man också fått en ökad medvetenhet kring den patientbehandling som utförs.

Tandkliniken har under en tid brottats med problem att rekrytera personal och upplever att patienter med karies inte får de sjukdomsförebyggande/sjukdomsbehandlande åtgärder som kliniken borde kunna erbjuda.

SKaPA bistod med rapporter på patienter som fått fyllningar gjorda på grund av karies och i vilken mån dessa patienter även fått sjukdomsförebyggande/sjukdomsbehandlande åtgärder utförda. Vid en journalgranskning fann man att endast ca 20% av patienterna med kariesrisk fått behandling i enlighet med vårdprogrammet.  Man valde då att som rutin fluorbehandla samtliga patienter som fick en tandlagning på grund av karies och att vid arbetsplatsträffarna återkommande påminna om rutinen. Fluorbehandlingen skedde i samband med aktuell reparativ åtgärd och utfördes kostnadsfritt. Kliniken upplevde sig genom projektet fått en ökad medvetenhet kring vikten av de sjukdomsförebyggande/sjukdomsbehandlande åtgärderna.

Personalen upplevde problem med långa, ostrukturerade patientköer till klinikens tandhygienister. Detta ledde till att för mycket resurser lades på patienter med mindre parodontala problem. Resultatet blev att patienter med stora problem inte fick behandling i tid. Man gjorde med hjälp av en SKaPa-rapport journalstudier som bekräftade bilden. De åtgärder man valde att genomföra var:

• Kliniken hade två köer för behandling hos tandhygienist. Man valde att förtydliga vilka patienter som skulle sättas upp på de två köerna.
•  Skapa en kölista för patienter med mindre behov så som extra profylax, F-behandlingar, uppföljning av munhygien m.m. Dessa fick behandling/kontroller hos profylaxtandsköterska
• Besluta att i samband med revisionsundersökning alltid utföra en förenklad parodontal undersökning (FPU) och att då även utföra enklare parodontal behandling.

Resultatet blev att klinikens resurser fördelades på ett bättre sätt och att köerna krympte. Mer resurser kunde läggas på patienter med Profylaxsköterskorna kunde avlasta tandhygienisterna med enklare behandlingar och munhygienkontroller. Tandhygienisterna upplevde fördelarna med en tydligare terapiplan baserad på en aktuell fickdjupsmätning. Nöjda patienter som fick sin vård utförd i rätt tid!

Kliniken upplevde att den yngre delen av befolkningen i allt högre grad fick erosionsskador och att man inte registrerade dessa på ett riktigt sätt i patientjournalen. Det saknades också möjligheter att följa upp dessa skador. SKaPa bistod med en rapport vilken underlättade arbetet med journalgranskning. Projektgruppen provade att använda ett undersökningsformulär i pappersform, som efter ifyllnad scannades in i den digitala journalen för att möjliggöra uppföljning. (BEWE – Basic Erosive Wear Examination) I syfte att kalibrera klinikens behandlare i sina bedömningar, skapades en manual med kliniska foton.  En uppföljning kommer att ske för att säkerställa att rutinen efterföljs.   Kliniken upplevde en ökad samsyn kring tandslitage och ökad registrering av erosionsskador i patientjournalerna. Genom projektet skapades ett större intresse och ökad samsyn. Ett framtida utvecklingsområde kan bli att också formulera vårdprogram för denna patientgrupp.

På kliniken upplevde man att patienter med parodontit ibland tycktes ”falla mellan stolarna”. Man såg brister i samsynen vad gällde diagnostik, behandling och uppföljning. Resultatet blev att patienter med lågt behandlingsbehov ibland kallades till tandhygienistbehandling. Detta på bekostnad av de sjuka patienterna. Kliniken gjorde med stöd av SKaPa en journalstudie som bekräftade de upplevda problemen. Flera åtgärder genomfördes: En lathund skapades där ett gemensamt upplägg kring hur patienterna ska undersökas och behandlas beskrevs. Det beslutades om att alla patienter vid revisionsundersökning ska få en förenklad eller fullständig parodontal undersökning. Patienter som vid revisionsundersökningen befanns ha mindre besvär i form av gingivit och tandsten, behandlades direkt i samband med detta besök. Resultatet blev att andelen parodontala undersökningar ökade och att köerna till klinikens tandhygienister försvann. Detta innebar att de sjuka patienterna lättare kunde erbjudas tid för behandling.

Folktandvården i Ljungbyholm/Torsås upplevde att deras patienter med abonnemangstandvård var felaktigt riskbedömda. Man var också tveksam till om dessa patienters vårdplan följdes. Av klinikens ca 2400 vuxna patienter var nära hälften anslutna till abonnemangstandvård. Kliniken valde att kvalitetssäkra de bedömningar som behandlarna gör och som ligger som grund för såväl vårdplan som årlig premie. SKaPa bistod med rapporter vilka tillsammans med organisationens egna datauttag utgjorde en grund för journalstudier. Dessa visade att kliniken lyckats väl med både med att riskbedöma sina patienter och att omsätta dessa bedömningar till en genomförd vårdplan. Ca 84% av patienterna visade sig få planerade sjukdomsförebyggande/sjukdomsbehandlande åtgärder. Klinikens förbättringsarbete bestod i att behandlarna kalibrerade sig kring riskbedömning och följsamhet till beslutade vårdplaner. Resultatet blev att man lyckades öka följsamheten till vårdplanerna till 92%. En ny klinikrutin blev också att tandläkarna diskuterade de patientfall där en remiss övervägdes. Resultatet blev att fler patienter kunde behandlas på kliniken. Kliniken kunde på så sätt avlasta organisationens specialisttandvård.

På kliniken upplevdes man att det fanns många barn med karies i mjölktandsbettet. Man ville se om så var fallet och i så fall förändra bilden. Med hjälp av en SKaPa-rapport fick man statistik som visade att klinikens sexåriga barn hade en jämförelsevis hög kariesutveckling jämfört med övriga åldersgrupper. En journalstudie visade att dessa barn vid tre års ålder ofta hade bedömts som låg-riskbarn beträffande karies. Var dessa bedömningar felaktiga? Kliniken saknade ett tydligt profylaxprogram för barn och ungdomar, vilket gjorde att behandlarna gjorde olika. Detta resulterade i att barnen inte fick samma vård. Kliniken valde att skapa en mer utförlig anamnesblankett som tydligare fokuserade på treåringens familjesituation, kost och tandborstvanor. Man arbetade också fram ett nytt profylaxprogram till barn och ungdomar som bland annat innebar extra profylaxbesök till barn med risk för karies. Behandlarna upplevde anamnesen som positiv och tyckte att den hjälpte till vid riskbedömningen. Vid en uppföljning konstaterades man att andelen treåringar med registrerad kariesrisk hade ökat. Medarbetare upplevde det givande att jobba med förbättringsprojekt på kliniken.

Kliniken hade svårigheter att rekrytera tandhygienister vilket ledde till att man valde att ge patienter med lindriga parodontala problem tid hos profylaxtandsköterska för behandling. Syftet var att kunna ge patienter med svårare problem en mer avancerad behandling hos klinikens tandhygienist. Kliniken fick datauttag från SKaPa som visade vilka patienter som hade en mer avancerad sjukdomsbild. Man samarbetade med en specialisttandläkare vad gäller bedömning av sjukdomsgrad och blev därmed kalibrerade i sina bedömningar. På kliniken  upplevde man att projektet synliggjort ett problem och att man kunnat ge fler sjuka patienter behandling med de resurser man har. Förutom patientnyttan så har projektet inneburit att samarbetet mellan yrkesgrupperna förbättrats.

Kliniken hade med hjälp av epidemiologiska data kommit fram till att kariesförekomsten var högre hos dem jämfört med länet i övrigt. Man fick med hjälp av data från SKaPa möjlighet att journalgranska de sexåringar som hade en kariesproblematik. Projektgruppen fann att barn som vid tre års ålder uppvisat karies av grad D1 och D2 inte uppvisar manifest karies vid sex års ålder men att de treåringar som hade karies av graden D3 till stor del fick en fortsatt kariesproblematik. Förändringsarbetet gick ut på flera saker. De kariesaktiva sexåriga barnen som behärskade munsköljning med fluorlösning, förskrevs detta i högre grad. Man fokuserade också på att bättre kunna identifiera de treåringar som har kariesrisk och att förbättra omhändertagandet för den gruppen. Detta skedde bl. a. genom att vid återkommande besök tränade medföljande förälder i tandborstning. Man förmodade att denna träning skulle kunna mötas av motstånd hos föräldern. Det motsatta rådde och man fick ett mycket gott gensvar i form av tacksamhet.